Läs om Julias dröm som nu går i uppfyllelse!
Marathon. Jag gjorde mitt första 2010. Vet inte varför jag kom på idén till det då men säkerligen var det distansen som lockade. Att bara klara av att springa sträckan på 42195 meter. Löpträning på detta sätt var relativt nytt för mig, hade joggat som träningsform och tränat lite friidrott som barn. Jag minns att jag var hiskeligt nervös inför vad jag hade gett mig in på och jag hade ingen aning om jag skulle klara av det.
Kan alla verkligen klara av ett marathon? Kan jag? Jag följde ett träningsprogram på maraton.se för att klara det under 4 timmar. Hade köpt de bästa skorna. En cool keps. Läst på om kolhydratsladdning. Väl på loppet på klarade jag det på 3:58 och jag kom ihåg hur jäkla ont loppet gjorde och hur stel och förstörd jag var väl i mål. Men också så stolt och lycklig och någonstans där föddes min kärlek till att springa och till att springa långt.
Jag tror det är just enkelheten till att man kan springa vartsomhelst närsomhelst, hur roligt det är att träna efter ett löpprogram och vilken jäkla fest ett marathon eller annan löptävling är som gör att jag fastnat.
Nu har det gått 13 år, jag har sprungit många mil över 15 marathon och skall äntligen springa SM i maraton 3 juni. Just att få springa SM är en dröm som går i uppfyllelse och något jag tränat för och velat så mycket i flera år. Just den drömmen föddes några år senare efter min första mara.
Jag hade fortsatt springa och börjat springa med en klubb, fått en tränare och tränade för bättre tider. Jag hade nog inte någon talang men jag tyckte det var så kul och jag har alltid varit en person som drivs utav att sätta upp mål, följa en plan och prestera. Där har jag mitt brinn. Just att sätta upp tydliga mål är viktigt för mig och SM med kvaltider är ju väldigt specifikt.
Men just SM i långsdistans? Varför då, varför skall det vara viktigt? Det är ju inte så att du kommer bli elit på riktigt eller ta dig till OS..? Du är ju gammal. Haha, nej det fattar jag. Men just att sätta upp ett specifikt mål som visserligen är utmanande men ändå realistiskt har varit precis det jag velat och behövt. Det som fått mig att träna på så som jag gjort.
Nu kan det ju verka som om att jag bara jagar tider men löpningen är så mycket mer för mig. Det är en del av in identitet, något som bara är ”mitt”, det är min ventil och också där jag hittar kraft till livet. Under alla de 13 år som jag löptränat har mycket hänt i mitt liv; skilt mig, gift mig, försök till bli gravid, en graviditet, drivit eget företag, varit utbränd och gjort och varit med om en massa annat men löpningen har alltid funnits där. Livet kommer emellan men löpningen får vara med men i en anpassad form. Som en riktigt god vän som man kan lita på. För mig är resan mot målet lika viktig som själva målet och när jag tänker tillbaka på åren så är det just resan mot målet som är det jag gillat mest.
Eftersom jag gillar att prestera gillar jag också mycket att tävla och utmana mig själv. Blir kanske aldrig riktigt nöjd och pushar mig framåt hela tiden. Men jag är också en väldigt bra förlorare vilket jag tror kan vara bra för det gör att jag kanske inte alltid tar allt så superseriöst men å andra sidan kan det göra att jag kanske inte pushar mig till det yttersta när det väl behövs. Vilket inte egentligen stämmer med att jag gillar att tävla…
Förra säsongen var tuff, jag hade tränat på strukturerat och fått till allt runtomkring med återhämtning, sömn men tyckte ändå inte jag utvecklades så som jag ville. Trodde jag hade kommit längre och var väldigt besviken på hur det gick. När man tror man är där man skall vara och blir förvånad över att man inte är där. Jag körde många tävlingar varav 3 marathon och gjorde bra tider men jag var inte där jag trodde jag skulle vara. Besvikelsen var som en käftsmäll för min motivation och jag skrev till min coach att nu lägger jag ned löpning. Men hon hade inte givit upp om mig och övertalade mig att marathon tar tid och att inte ge upp.
”Det är i motvind drakar lyfter” och man lär sig mycket i motgång men just när man är i det är det verkligen jobbigt. Jag tror så här ett år senare att just besvikelsen gjorde att jag sprang ännu sämre. Jag trodde inte på mig själv och hade svårt att hitta mitt varför. Som tur var så lyssnade jag på min coach och fortsatte och nu är jag här. I mitt eget livs bästa form.
Nu är det uppladdningsvecka och jag laddar upp med att vila ordentligt, inte hålla på och göra en massa saker. Jag har redan tränat på hur jag skall äta, vilka skor jag skall ha och jag vet hur jag skall ladda upp. Jag är redo. Ett marathon får man vara ödmjuk inför, mycket kan hända men jag är så laddad och förberedd jag kan bli. Det är så galet duktiga tjejer som springer och jag blir så inspirerad av dem allihopa! Hur den än går så är jag så glad dit jag tagit mig och jag skall försöka att njuta och vara glad samtidigt som jag skall försöka springa det bästa jag har” Stort lycka till alla ni som springer! Nu kör vi!
Lycka till! // Julia
Du finner Julia på Instagram här >>